Kyrkokörjournalens ledare
I Kyrkokörjournalen nr 2/23 skriver Lars Åberg, Linköping, ledare.
”Kommer jag, så kommer jag ...”
En körsångare med ovanstående mentalitet är besvärligt att ha. Jesus säger i Matteusevangeliet: ”Ert tal ska vara ja eller nej.” Alltså: ”Jag räknar kallt med att vara med på söndag”. Eller: ”Jag kan inte komma på söndag. Vi har en stor släktträff i Tjotaheiti”.
Att vara med i kören är frivilligt, men när man har börjat bör körens regler gälla: Varje körövning är lika viktig. Är du borta, fattas någon i arbetet, i gemenskapen. Efter att ha varit körledare under ett helt yrkesliv vill jag dela med mig av några minnesvärda episoder.
Först en solskenshistoria: När jag började som kyrkomusiker på 1970-talet fanns varken datorer eller mobiltelefoner. Jag gick till pastorsexpeditionen (då hade kyrkan ännu kvar folkbokföringen) och plockade ut adresser till alla nioåringar i församlingen, jag skrev ett brev och inbjöd till barnkör. Det kom 82 barn! Så småningom stabiliserades gruppen till drygt 40 barn, varav sex hette Cecilia – musikens skyddshelgon.
Så ett sorgligt minne: Farzad, ung kristen iranier, kom till kören med stor entusiasm. Men han kunde inte höra eller hålla rätt ton. De första gångerna träffades han och jag på mitt arbetsrum innan kören och provade med olika gehörsövningar. Det hjälpte inte. Då bjöd jag honom på fem lektioner hos en sångpedagog i Sensus. Inget hjälpte.
Den övriga kören blev väldigt störd och hotade med att sluta, eftersom det var omöjligt att själv hålla ton, när stämgrannen hade en helt annan. Jag var tvungen att be honom sluta. Det var så tråkigt och smärtsamt!
Ännu ett sorgligt minne: Kören höll en musikandakt vid helgsmål, och sjöng bland annat Buxtehudes underbara Magnificat. Då var kören så gott som fulltalig, utom fröken Y som hade släktträff i Tjotaheiti. Smart som jag var hade jag planerat in att samma kör skulle sjunga vid högmässan på söndagen, eftersom de redan var bokade för lördagskvällen. Men när morgonen grydde och vi samlades för uppsjungning var sju (!) av tolv sopraner borta!
Vi genomförde våra uppgifter, men som körledare var jag nära en infarkt. Vid nästa körövning fick jag en stor orkidé (som jag avskyr) och många generade ursäkter. Antagligen hade vi lärt oss något, både kören och jag.
Så en tredje sorglig historia: Annie kom till kören med stort självförtroende. Hon var, enligt henne själv, en driven sångerska. Men ... hon gjorde aldrig som jag sa. Satt till exempel med benen i kors (en dödssynd för körsångare – man halkar bakåt på stolen, och slutar andas ordentligt). För hennes stämgrannar blev det till sist outhärdligt. En duktig alt menade att hon tänkte sluta om inte Annie gjorde det.
Jag satte mig vid min fina skrivmaskin Facit Privat och skrev ett långt och, i mitt tycke, välformulerat brev, där jag förklarade att Annie måste sluta i kören. Jag skrev ett brev, eftersom man då har möjlighet att formulera sig både tydligt och vänligt, medan man i ett affekterat samtal kan häva ur sig dumheter.
Döm om min förvåning, då Annie dök upp vid nästa övning. ”Har du inte fått mitt brev?” undrade jag. ”Nej”, svarade hon. Jag vet ännu idag inte om hon ljög. I all hast fick jag förklara allt jag så nogsamt hade formulerat i brevet. Hon lämnade körövningen, och många drog en lättnadens suck. Men det var inte roligt vare sig för Annie eller för mig.
Till sist en episod som kan belysa hur jag tycker att en körsångare ska fungera: Kören skulle sjunga vid påskdagens högmässa. Eftersom det var påsklov hade folk dragit sig tillbaka till sina sommarställen. En av körens basar åkte 20 mil enkel resa för att kunna vara med och sjunga. Varm om hjärtat genomförde jag högmässan, med en djup tacksamhet. Han hade rätt inställning: Är jag med i kören, är jag med i kören, både när det är räkmacka, och när det är kålsoppa.
Fotnot. Namnen är fingerade.
Lars Åberg
Styrelseledamot i Sveriges Kyrkosångsförbund och tidigare domkyrkoorganist i Linköping