Kyrkokörjournalens ledare
I Kyrkokörjournalen nr 6/23 skriver Ann-Sofie Gribel ledare.
Fortsätt samtalet om hållbara kyrkomusiker
Hållbara körledare var en av de digitala kurser som poppade upp under covid-nedstängningen. Jag var med på några av träffarna och har både innan dess och nu på senare tid funderat mycket över frågan hur man egentligen gör när man arbetar hållbart. Är det något kyrkan som arbetsgivare eftersträvar? Är det ens något vi kyrkomusiker som yrkeskår eftersträvar? Tänk vad mycket vi som körledarkår i Svenska kyrkan skulle kunna åstadkomma om det var mer regel än undantag att ha tillräckligt med tid och resurser för att bygga musikaliska relationer som håller över tid. Tid för att både vara en närvarande och lyssnande körledare och hinna förbereda och öva inför körrepetitioner, gudstjänster och konserter. Resurser så väl rent ekonomiskt, som lokaler korrekta för verksamheten och att det finns tillräckligt med anställd personal eller ideella medarbetare.
Under de senaste åren har jag hört så mycket tokigheter runt om i landet. Som körledaren som inte fick fortsätta att ha med kören på gudstjänst för att övrig personal ansåg det för arbetskrävande att kyrkan var fullsatt. Eller församlingen vars möten tog mer och mer av personalens arbetstid så att verksamhet fick läggas ner. Tyvärr verkar inte exemplen vara undantag – gudstjänst, undervisning, diakoni och mission räknas inte alltid som att de är på riktigt när de är i musikalisk tappning. Samtidigt är vi många, många som vill göra skillnad och som märker att det vi gör spelar roll för våra församlingsmedlemmar. Att arbeta som kyrkomusiker är också ett kall och vi trixar på för att nå resultat. Men var går gränsen mellan att se möjligheterna och göra en rimlig arbetsinsats? Är vi förebilder på att arbeta hälsosamt eller bidrar vi också till arbetshetsen där flest arbetade timmar vinner? För parallellt med att resurserna inte alltid räcker kan vi musiker raljera om arbetstiden som drar iväg. Frågan är bara om vi gör det för att få stöd eller för att visa på att jag minsann klarar av ett högt tempo? Visst kan det bli lite av ens identitet att vara den som jobbar mycket, och det blir som en grej att säga ”det är mycket nu”. Fastnar vi där, istället för att fortsätta samtalet om vad vi riskerar att förlora med det upplägget? Att jobba kvällar och helger är tillräckligt tufft ändå, utan att också lägga körresan på den lediga helgen och stämrepetitioner på de lediga dagarna för att få ihop det. Kanske gynnar det kören och församlingen att göra så, men hur mycket gratisarbete ska vi normalisera med det som grund? Som en kyrkomusikerkollega uttryckte sig: ”Jag vill ha möjlighet att arbeta den procent jag är anställd för svinbra”. Räcker inte det?
Snart är det ett nytt år – jag hoppas att det blir året som vi gemensamt gör vårt bästa för ett mer hållbart arbetsliv. Där fler kyrkoarbetare kan vara förebilder för ett sunt arbetssätt. Att nå dit är inte bara en inställningsfråga för oss som arbetar i kyrkan utan kräver en förändring från kyrkans ledning både vad gäller församling, stift och nationell nivå. För jag är rätt säker på att en kyrka med utarbetade kyrkomusiker blir en väldigt tyst och tråkig dito. Och så vill vi väl inte ha det?
Ann-Sofie Gribel
Styrelseledamot i Sveriges Kyrkosångsförbund och kyrkomusiker i Värby församling