Kyrkokörjournalens ledare
I Kyrkokörjournalen nr 5/23 skriver Peter Lundborg, Linköping, ledare.
Sång och musik – en mänsklig rättighet också i kyrkan
På sensommaren uppstod en mycket infekterad kulturdebatt som genom tidningar, radio och tv spred sig över hela landet. Det började med ett par kommunala beslut i Norrköping och följdes av meningsutbyten där ord och begrepp som ”kulturslakt” och den ”bortskämda kultureliten” blev stora tidningsrubriker. Precis som i många andra viktiga politiska frågor glömdes snart själva saken bort och det hela blev bara en fråga om blått eller rött styre. Kulturen och kulturens värde hamnade i periferin. I kulturdebatter av detta slag är det ofta så att kulturen reduceras till en lyxvara som ställs mot det som räknas till det nödvändiga, typ skola, vård och omsorg. Kultur får bli något som dom som kan betala för sig kan ägna sig åt. Mycket sällan påminns om att kulturen hör till våra mänskliga rättigheter som har grundlagsskydd i vårt land genom att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har antagits som konventioner. I artikel 27 står det: ”Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner.”
Svenska kyrkan är en av Sveriges största kulturaktörer. Det är ett förhållande som en del anser är fel. De menar att kulturen inte hör till kyrkans uppdrag, medan Sång och musik – en mänsklig rättighet också i kyrkan många andra tycker precis tvärtom. Givetvis ska inte Svenska kyrkan ensam bära ansvaret för samhällets kulturella liv, lika litet som kyrkan ensam ansvarar för annat som hör till de mänskliga rättigheterna. Men som kyrka har vi del i det gemensamma ansvaret. När samhället av någon anledning avlägsnar sig från människors rätt och värdighet, då har kyrkan uppdraget att påminna om vad som hör till mänskliga rättigheter, också när det gäller kulturen. Vårt bidrag till människors rätt att delta i, njuta av och utöva kultur handlar ju inte minst om kyrkomusiken och kyrkosången. Som grund för kyrkans kultur finns det i Gamla testamentet en 2 000-årig tradition av judisk historia. Det gäller inte minst kyrkans sång och musik. I Nya testamentet är sången och musiken självklar. De första kristna sjöng psalmerna ur Psaltaren, men sjöng också nya sånger, Kristushymner, som är dom äldsta kristna sångerna. Paulus skriver i Kolosserbrevet: ”Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden”.
När Sverige, under reformationen på 1500-talet, fick sin första kyrkoordning så handlar ett helt kapitel om ”Ordning medh Kyrkesong”. I den teologiska motiveringen i detta kapitel framgår det att den evangelisk-lutherska kyrkan var mycket tydlig med att kyrkosången och kyrkomusiken inte var lite garnityr, lite utsmyckning, utan att kyrkosången hör till den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, undervisa och räcka vidare den kristna traditionen till andra människor. Samtidigt som sången och musiken också handlar om något grundläggande viktigt för människan och hör till det Gud skapat till vår glädje och tröst.
Sveriges Kyrkosångsförbund har uppdraget att tillsammans med alla körsångare, kyrkomusiker och präster påminna om kyrkosångens och kyrkomusikens betydelse för människor och för kyrkans grundläggande uppdrag. Och visst är det beklämmande att musiken i stort sett saknas i Svenska kyrkans nuvarande kyrkoordning. Vi har en kyrkoordning med dubbelt så många kapitel som 1571 års kyrkoordning, men inget av dem ägnas åt sången och musiken och ingen teologisk motivering för kyrkomusiken finns. Så borde vi inte ha det i en reformatorisk kyrka.
Peter Lundborg
Styrelseordförande i Sveriges Kyrkosångsförbund