16:E SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET
BWV 8 – Liebster Gott / Käraste Gud, när jag skall dö
Inspelning: Sato – Netherlands Bach Society (19 min.)
Sextonde söndagen efter Trefaldighet, som den här kantaten hör till, kallas ibland ”den lilla påskdagen”, eftersom texterna handlar om hur Jesus visar sin makt över döden. I den inledande satsen återkommer från blockflöjten en envist tickande ton, som lätt kan förknippas med tidens obönhörliga gång mot döden.
I vår tid skildras ofta livet här på jorden positivt som en gåva och en uppgift. Så är det också i Psaltarens lovpsalmer (till exempel Ps 148) och i Jesu Bergspredikan (Matt 5–7).
I denna kantat är det våra tankar och känslor inför döden som skildras. Under Bachs tid beskrevs jordelivet ofta som en jämmerdal. Livet på jorden är övervägande mörkt och svårt, som det var för många på den tiden och även kan vara för oss. Guds ljusa himmel, dit Jesus kallar oss, ger tröst och kraft att leva (Rom 8:18). Kantatens huvudtema är att döden är en vinning, när den leder in i det himmelska livet, där Gud är oss nära – målet för vårt liv. Har vi moderna människor råd att förlora denna centrala aspekt i vår kristna tro att livet har sitt mål i himlen?
Den väg som leder in i Guds rike är att följa Kristus genom kors till uppståndelse. Det betonas i basarian, ”Jag vill följa Kristus”. Samma tanke bärs fram i altarians ord ”Kors och krona hör samman”. Orden i kantatens slutkoral vill förvissa oss om att Gud vill oss väl. Vi får sätta vår lit till att det finns plats i Guds rike för oss.
Många är de hot som vilar över vår jord. Människor i vår tid kan uppfyllas av djup rädsla för framtiden. Med sin tids bilder och musikaliska tolkningar visar denna kantat på en väg till förtröstan trots allt. ”Led oss med din högra hand […] Ge oss ett saligt slut, så att vi får förbli hos dig för evigt,” en bön i slutkoralen inför vår ovissa och oroväckande framtid.