KYRKOÅRETS SLUT
BWV 46 – Schauet doch und sehet / Skåda dock och se om någon smärta är så stor som min
Inspelning: Lutz – J. S. Bach Foundation (19 min.)
Den söndag som denna kantat skrevs för har i vår nya evangeliebok skiftat karaktär. Nu bär den rubriken Nådens gåvor. Men på Bachs tid fram till vår nuvarande evangeliebok har tionde söndagen efter trefaldighet haft en helt annan prägel, vilket återspeglas i den av Bach tonsatta texten. Rubriken i vår föregående evangeliebok Förspillda tillfällen stämmer väl med stämningen i Bachs kantat, liksom att söndagen tidigare som evangelium hade Jesus förutsägelse om Jerusalems förstöring (Luk 19:41–47).
Den bild av Gud som texten ger oss är en Gud som i helighet vredgas över människans synd. Gud hatar synden och avskyr människans oomvända syndfulla natur. Det är först i den sista arian som Guds kärlek i Jesus möter oss utan förbehåll, i ordet om hönan, som vill församla sina kycklingar (Matt 23:37) och i slutkoralen, där vi ber Gud att se på Kristi offer och förlåta människan hennes synder för Jesu kärleks skull.
Denna kantat kan vara ”svårsmält” genom sina dömande uttryck och sitt osminkade språk. Men man kan övergripande tolka texten som ett uttryck för den gamla sentensen att ”Gud hatar synden, men älskar syndaren”.