Körjournalens ledare
I Kyrkokörjournalen nummer 2 2024 skriver Felicia Glimmergård ledare
Att våga är att växa
För några veckor sedan läste jag en debattartikel i Kyrkans Tidning, undertecknad av ledamöter från Svenska Kyrkans Unga som vittnar om en förändrad attityd i pastorat som med tiden slagits samman och blivit större: Ungdomars engagemang och vilja får inte plats. Att som ideell, icke-anställd få en nyckel till ett församlingshem eller kyrkorum verkar nästintill omöjligt och påvisar inte direkt det största av förtroenden från Guds markpersonal. Några av mina klasskamrater på kyrkomusikutbildningen i Göteborg har också nekats nyckel till den lokala helgedomen för att tillgodose övningsbehovet, och det mitt i en flytt till temporära lokaler i väntan på att musikhögskolan renoveras och byggs om. (Tack vare gediget arbete från vår utbildningsansvarige har vi nu tillgång till flera kyrkor i stan, och min lokala kyrkas organist välkomnade mig med öppna armar när jag ringde och frågade om tillgång till läktarorgeln). Om till och med framtida kollegor i kyrkans tjänst inte får förtroende att nyttja kyrkorummets musikaliska inventarier under kvällstimmarna, hur ska körsångare, kyrkvärdar och andra församlingsbor kunna klämma in en fot i dörrspringan?
Jag har sagt det många gånger förr och jag säger det igen: Utan förtroendet från vuxna i kyrkan hade jag med stor sannolikhet inte valt vägen som idag verkar självklar. Kören var min ”inkörsport till det tyngre” och öppnade dörrar till både musik och tro. Nyckeln till kyrkan skänkte en trygghet, tillit och möjligheter och som en hommage till platsen där jag lärde mig vad musik gör med människor sitter numer en tatuering föreställande Hässleholms kyrkas orgel (Marcussen 1955) på högra vaden. Glöm inte dina rötter, och säg den blomma som kan växa utan att vattnas.
Med detta i bakfickan är det så viktigt och glädjande att körsångare ges möjlighet att ta steget och får prova på att leda kör, i ett samarbete mellan Kyrkosångsförbundet, Sensus och Körcentrum Nord. Att leda kör är att lära sig vara en ledare. Pedagogik, didaktik och retorik i kombination med hög musikalisk kännedom och närvaro gör att du som kördirigent skapar kvalitéer som är till stor nytta även i livet utanför körsalen. Och kören är en växtplats, både för den som leder och den som blir ledd. På utbildningen har vi en gång i veckan lektion där vi turas om att agera körledare framför våra kollegor och erfarna lärare. Jag ska inte ljuga – att ställa sig på pulten känns ofta som att blotta sig åt vargarna. Tur att de sjungande vargarna inte är särskilt blodtörstiga. Vi lär av varandras genidrag och misstag, och det är min varmaste rekommendation att du som ideell körsångare haffar din körledare efter repet och ber denne att lära dig allt den kan om kör (tjata dig till en nyckel till körsalen när du ändå håller på), eller förkovra dig i kurser likt tidigare nämnt tillfälle. Ta chansen! Att våga är att växa, och det finns alltid en omslutande hand som följer dig på vägen.
På gång på min musikhögskola
Vi har nyss avslutat en projektvecka med liturgisk sång i fokus. Den tog vid där höstens klosterresa till Solesmes slutade – en kurs som Sveriges Kyrkosångsförbund arrangerar.
Felicia Glimmergård
Styrelseledamot i Sveriges Kyrkosångsförbund och kyrkomusikerstuderande